Next stop: Mongolia - Moscow: April 2007

Sabaidee pi-mai! Nu har vi firat nyår i hundra år! Det var kul. Nyåret här i sydostasien innebär storhelg och alla har ledigt i dagarna sju; vattenkrig och dansande över hela stan, massor av öl- och whiskeydrickande. Rör man sig på gatorna är man med i leken, så är det bara. Åker man dessutom i ett fordon utan tak och är turist har man ingen chans! Hehu.

Det hela började i Luang Prabang i norra Laos, vi införskaffade varsin rejäl vattenpistol men till en början var det bara vi och några barn som verkade vara pigga på vattenkrig. Victor råkade i brist på motståndare och i ren desperation spruta vatten på en liten 2-årig kille längs vägen - oturligt nog träffades han rakt i skrevet. Killen såg på oss med stora ögon, tog sig förvånat på det blöta stället och hans mamma trodde nog att en liten olycka hade skett... Nästa dag var dock stämningen mycket högre, vi träffade Erik och Ashley igen som precis kommit från Thailand. Tillsammans hyrde vi cyklar, körde genom hela stan och blötte ner så många som möjligt. Självklart förlorade vi i vattenmängd då det stod folk med stora tunnor överallt längs vägen och bara väntade på såna som oss. Erik intygade dock tröstande att en fullprick i ögat vägde tyngre än tio tunnor vatten!
I Luang Prabang fajtades vi mest med andra turister vilket såklart innebar ett mycket råare och våldsammare krig. Därför var det skönt att ta sig söderut till de 4000 öarna där vi kunde ta oss ut på landsbygden till dem som bättre visste hur det laoitiska nyåret skulle firas: laoisterna.

För en mer autentisk upplevelse och för att snåla lite tog vi den absolut sämsta och långsamma bussen (18 timmar) till Pakse. Victor satt och sov mellan två munkar och i sätet framför Linda satt en nerdrogad tupp brevid sin husse. Längst bak i bussen hade sju damer i femtioårsåldern fest med riswhiskey och öl. De satt och sjöng i skift hela vägen. Fem på morgonen kom vi smutsiga, trötta och jävliga fram till Pakse och för en gångs skull hade vi glömt att sätta på regnskydden på väskorna varpå busschauffören hade lastat stora isblock och meloner ovanpå. Vi blev alltså tvun

gna att tvätta hela innehållet inklusive väskorna. Än en gång av snålhet tvättade vi allt för hand. I Pakse upptäckte vi att även bankerna har stängt över nyår och med $20 kvar fick vi lite panik. En snäll fransman (som för övrigt inte visste att Schweiz och Sverige inte är samma sak) hjälpte oss dock med kontanter som han fick överfört till sitt konto.
Vi liftade med en pick-up till Champasak; för länge sedan

huvudstad i Laos, numera en väldigt liten och mysig stad längs Mekong. Här hyrde vi cyklar och tog oss till Wat phu Champasak, ett gammalt khmer-tempel från 800-talet - äldre än Angkor Wat. Här fick vi vår bästa upplevelse av nyårsfirandet; längs hela vägen möttes vi av glada och festande människor i alla åldrar som ville bjuda oss på deras hemgjorda lao-lao (riswhiskey), stryka vit färg i

ansiktet på oss för att önska lycka till på det nya året och såklart hälla massor av vatten över oss! Överallt spelades hög lao-pop och farmor stod och dansade lika mycket som alla andra.
Vi såg alltså templet i ett väldigt blött och glatt tillstånd. På vägen hem fick vi denna vackra bild nedan(observera de romantiska hundarna längst ner i mitten av bilden - vilket kodak moment!).

Från Champasak åkte vi nöjda och glada vidare söderut med båt mot två av de 4000 öarna som kan liknas vid en stor skärgård, där Mekong blir väldigt bred. De flesta av öarna är i själva verket bara små grästussar mitt i floden men det finns ett par större och två av dem är Don Kong och Don Det.

Även på D. Kong hyrde vi cyklar med målet att cykla den 3,5 mil långa sträckan runt ön och tur var väl det för det var ju det här med nyåret igen. Det visade sig att även alla restauranger håller stängt den här perioden - som turist under lågsäsong och nyårshelg är man tydligen inte så prioriterad. Halvvägs hittade vi ett litet litet skjul i en smal smal gränd där det bodde en liten liten gumma, som hade en stor stor gryta med soppa som vi fick smaka. Resten av turisterna som inte hittade till gumman fick vänta till kvällen då EN restaurang hade öppet. På frågan varför det tog 1,5 timme att få sin mat fick vi förklaringen att kocken var full och trött. Dessutom orkade han bara tillaga griskött. Nästa dag på Don Det följde ungefär samma scenario, men vi överlevde på öl! Don Det var väldigt vackert och här hade vi vår enda slappa dag på väldigt länge innan vi for över gränsen till Kambodja.

KAMBODJA

I Siem Reap spenderade vi en heldag på det flera kvadratmil stora tempelområdet Angkor. Enligt oss något som verkligen borde räknas in bland världens sju underverk. Töntar som vi är så var vi tvungna att fjanta till det framför ett av de finaste templen; Bayon. Lägg märke till alla ansikten högst upp på tornen: det finns ett i varje väderstreck för att vakta templet mot inkräktare. Något som tyvärr inte hjälpte mot Khmer Rouge och vietnameserna på sjuttiotalet då mycket blev sönderbombat...

Vi trodde inte att vi skulle bli så imponerade som vi blev men bara att vandra omkring bland så välbevarade tempel från 800-talet och få en känsla av hur de levde där var en jättehäftig upplevelse. Arkitekturen är så imponerande och alla små detaljer i utsmyckningen är väldigt välbevarade. Det som kanske imponerar mest är att det finns så mycket av allt: det är inte bara ett gigantiskt byggnadsverk utan omkring femtio och allt är lika välgjort. Överallt i detta område bodde folk. Bara i Angkor Thom, "huvudstaden" på ca 3 kvadratkilometer, där bland annat kungens palats låg, bodde det ca: en miljon människor. Angkor är Kambodjas stolthet, det är det som lockar turister och många väljer att bara åka hit och sedan flyga vidare till nästa land vilket är synd.

Alla har väl hört talas om Pol Pot och Röda Khmerernas massmordsregim men att vara i Kambodja och prata med människor som faktiskt har upplevt det och förlorat många släktingar är en helt annan sak. Landet är fortfarande på knäna och ingen klarar ännu att prata ingående om vad som hände för bara 25 år sedan. Om hur Pol Pot bestämde att hela nationen skulle startas om från År noll, gå tillbaka 400 år i tiden till ett jordbrukssamhälle och förbjöd pengar, skolor, till och med sjukhus. Familjen som institution avskaffades och barnet skildes från mamman direkt efter födseln. Alla "intellektuella", lärare, konstnärer, journalister, musiker, politiker eller folk som tjänade bättre än småbönderna blev avrättade. Mestadels barn användes som soldater, ju yngre desto bättre eftersom sinnet då var "renare". Av den anledningen är idag hälften av befolkningen under 18 år. Detta blir väldigt påtagligt vart man än tar sig. Ju mer vi sett och lärt oss desto mer har vi börjat känna för landet. I Siem Reap cyklade vi till en svenskstartad SOS Barnby (2003) för att se hur det såg ut och undersöka möjligheten att stödja byn eller ett fadderbarn. Vi blev dock ombedda att ansöka via SOS Barnbyar i Sverige då ingen hade befogenhet där. Det var ändå roligt att se byn. Skolan och boningshusen var jättefina och 150 barn rymdes där, nio barn i varje hus med en respektive "mamma". Men bara 50 meter därifrån träffade vi många tiggande gatubarn som behöver samma hjälp...

Från Siem Reap tog vi oss med båt över sjön Tonle Sap och vidare på floden Sangker till Battambang. Det var lättare sagt än gjort. Det fick vi klart för oss två minuter efter att vi lastat på alla väskor och gått ombord då båten började ta in vatten och sedan sjönk som en sten. Alla femton passagerare var tvungna att fort som attan ta sin packning och kuta ut föröver. Kaptenen tog av sig till kalsongerna och försökte rädda sin dyrgrip. Efter ca en timmes väntan kom en ny båt; mindre och i ännu sämre skick med en planka som tak (men den flöt ju). Där stuvades vi in jämte en rejäl ombyggd bilmotor som sedan inte startade. Det rök och sprakade där bak och som om inte det var nog så rökte kaptenen brevid bensindunken medan han mekade, men vi satt lydigt kvar. Detta problem avhjälptes med att ta de blöta batterierna från den förlista båten. Motorn sparkade dock tillslut igång och vi kom iväg. Vi åkte över den på grund av torrsäsongen grunda sjön och igenom vackra fiskebyar där folk levde i flytande hus och tog sig fram i små båtar. Det fanns till och med en flytande kyrka!
Floden började smalna av ju längre in i landet vi kom, det blev grundare och svängarna blev snävare och självklart började det regna och åska. Då fastnade vi i bottnen och välte nästan. Sedan lossnade fläktremmen och sedan gick den av. Därefter ströps vattentillförseln till motorn och sen fastnade vi igen. Och igen... Precis innan mörkret föll kom vi otroligt nog fram välbehållna och hann avnjuta solnedgången från en takrestaurang i Battambang.

På trappan till Wat phu Champasak.

I Wat phu Champasak.

Båttur bland de 4000 öarna.

Slappardag på Don Det.

"Nyårsproviant" i form av ölbackar påväg till Don Det.

Vy från Don Det.

Bayon i Angkor.

Victor läser på trappan till det forna biblioteket. Hehu.

Ta prom i Angkor som blivit invaderat av djungel.

Två nyfikna barn längs flodkanten, båtturen till Battambang.

(Klicka för förstoring)

SIPADAN

Nu har vi inte skrivit på ett tag och det beror främst på att vi har bråttom! Vi hastar numera genom sydostasien då vi varit sjuka alldeles för mycket. Det blir därför ett långt inlägg med mycket bilder. Vi börjar där vi slutade: på Sipadan (på Borneos östkust dit vi åkte för att dyka).

Sipadan är en vulkanisk ö som balanserar på en enda lång "pelare" mitt i det 600 meter djupa Celebes Sea. Man dyker längs klippavsatsen på 20-30 meter och får nästan svindel när man stirrar ner i djupet. Detta är största anledningen till varför Sipadan är så känd för sin dykning. Har man tur kan de mest ljusskygga vidunder smyga sig upp längs klippavsatsen till revet. Det kryllar av hammarhajar (som ofta kommer i 100-tal!), revhajar , stora baracudor, jättesköldpaddor och rockor, men även valhajar och leopardhajar kan skymtas om man har tur.
Vi hade inte turen att få se de ovanliga hajarna men ett trettiotal revhajar, dubbelt så många jättesköldpaddor, stim av baracudor, clownfiskar, triggerfish och muränor var mer än nog för oss nybörjare!
(Undervattensdigitalkameran som vi skulle hyrt hade gått sönder så tyvärr har vi inga bilder men vi väntar fortfarande på ett mail med bilder från en vän med privat kamera som dök med oss.)
Direkt efter dyket begav vi oss med en nattbuss tillbaka till Kota Kinnabalu och tack vare att busschauffören körde som en idiot i bergen hann vi med vårt flyg till Bangkok med 20 minuter till godo (NEJ vi sov inte...)!

Vi spenderade två intensiva dagar i Bangkok och tog sedan ännu en nattbuss över gränsen till Laos och huvudstaden Vientiane.

LAOS
Här har vi nu varit i drygt en vecka och tvingas resa alldeles för fort genom vad vi båda tycker är ett fantastiskt land. Vad som förvånade oss från första stund är mängden turister i städerna. Turismen har på några få år ökat enormt i landet och med en befolkning på 6 miljoner varav de flesta bor i små byar längs Mekong ser man fler turister än inhemska i städerna. I städerna ser man även tydliga spår från den franska kolonialmakten men även ute på landsbygden spelas det boule och äts baguette. Husen byggs fortfarande i stor utsträckning i fransk stil men endast de äldre människorna talar franska.

Vi har en ny hobby! Herbal sauna (örtbastu?), en slags ångbastu som endast hettas upp t 60 grader. Man sitter i en liten trähydda på styltor och under hyddan brinner en eld med ett kokande kärl hängandes ovanför. Vattenångan släpps in genom golvet i hyddan där travar av mynta, citrongräs och andra väldoftande örter ligger och kryddar ångan! I pauserna dricker man örtte som smakar som nypon. Efteråt är man som ny och vill man kan man få en traditionell massage som pricken över i. I Vientiane besökte vi en av dessa belägen i ett stort tempelområde fullt av odlingar och munkboningar. Vi har även besökt

Turismen i Laos har verkligen både hjälpt och själpt landet. Ekonomin har fått ett upp

sving på bekostnad av kulturen. Det är hemskt att se hur landet fullständigt anpassat sig till turisterna, till den grad att turisterna tappat intresset. Vi har verkligen fått se extremerna av Laos: dels hur turismen fullständigt kört över en stad och dels hur otroligt vacker en oförstörd by längs Mekong kan vara.
Vang Vien, en vackert belägen stad några mil norr om Vientiane, är ett exempel på det. Ett väldigt konstigt fenomen har spridit sig i denna stad: här visas nämligen sedan några år tillbaka komediserien "Vänner" på ALLA restauranger. Turisterna

halvligger i soffor framför tv:n med en Beer Lao på magen hela kvällarna efter en dags forsränning. Man kan beställa "happy pizza" och "happy pasta" och det serveras nästan bara västerländsk mat. "Vänner" är ju kul men kontrasterna till hur befolkningen är och lever blir alldeles för stora.

Vi stannade bara en natt i Vang Vien och åkte vidare norrut till Luang Prabang. Härifrån tog vi en så kallad "slowboat" sex timmar uppströms till Nong Khiaw, en liten by längs Nam Ou.
Båtturen var jättevacker och vi fick en inblick i hur människorna lever längs floden med fiske och jordbruk som främsta inkomst. Vi såg många små barn arbetandes ensamma i de små täljda träkanoterna, hanterandes fiskenäten som en dans. Vi fick äntligen se vattenbufflarna vadandes längs strandkanten (det finns även en sort som vi är säkra på är hälften ko, hälften gris: skära till färgen och alldeles nakna. Elin: vi jobbar på en bild!).

I Nong Khiaw blev vi varmt mottagna och inbjudna till det buddhistiska nyårsfirandet (ett till!) som pågick för fullt med båtrace och vattenkrig. Sorgligt nog hade vi bara tid att stanna en dag (vi hade kunnat vara där en månad).
Bussresan tillbaka till Luang Prabang bjöd på endel märkliga syner. Det finns fortfarande lite oroligheter i det kommunistiska Laos, utbrytargrupper gör att militär (15-åriga pojkar med automatvapen) är utposterade längs vägarna och bussarna saktar ner vid varje post för att slänga cigaretter till militären. Om det är en slags muta för fri passage eller ren vänlighet har vi ännu inte fått klarhet i.
Då vi passerade genom en liten by fick vi även se en ko bli skrämd av vår buss varefter den rusade rakt in i ett öppet hus där en liten flicka blev lika vettskrämd för kon. Hon jagades in genom dörren och tvingades gråtande klättra ut genom fönstret igen!
I Luang Prabang fortsatte nyårsfirandet och vi mötte upp med Erik och Ashley igen för ett hejdundrande vattenkrig men mer om det i nästa inlägg! Nyåret varar i en vecka och vi har tre dagar kvar. Vi är för tillfället påväg söderut mot Pakse och de 4000 öarna.