Monday, May 21, 2007

Sainbainuu! We are currently in Ulaanbaatar, the capital of Mongolia and since we have so many foreign readers who were interested in the train journey we are henceforth writing in English.

We started our long train journey in Hanoi-Vietnam to Beijing, a most pleasent journey except for the border formalities in the middle of the night that kept us awake til about 2 o'clock, after that we had to change trains until we could finally sleep.. for a short while, the staff woke us up 3 hours later and took us to a waiting hall where we had to stay for 2 hours, why we don't know..
We slept in a 4-berth coupe with a Mongolian neighbor who could speak a little english', we tried to make her teach us a few words but we soon gave up after realizing we could not bend our tongue the Mongolian way. She had 2 big sticks attached to her bag about 1m x 5 cm that she had bought in Laos and was bringing home in order to hit her horses with... (!)
We arrived in Beijing after 40 hours and 4 packages of noodles and went to look for a cheap hostel.
We finally found one, 4 floors underground but very cheap :) The only bad thing was that after 4 months of traveling in Asia we had finally learned to wake up at 7 am but theese 5 days underground ruined it all. We had no idea what time it was since the room was pitch black and dead silent at all times!
We liked Beijing and were very impressed by the calmness of the city, its also very modern. You kind of expect a giant city of 13,8 million people to be half chaotic and with very loud traffic everywhere, it wasn't. The government have invested in clever cartraffic solutions, a nice subway and buses that runs on electricity, all with great success. Since Beijing is the host for the 2008 Olympics, China is currently rebuilding the whole city and forming it into something very different from the rest of the country. Everywhere you go you see buildings and streets being restored, the famous old chineese homes in small alleyways called "hutongs" are getting fewer and fewer in favor of big office buildings. All the stray dogs have already been killed and we saw police cars "cleaning up the streets" from the homeless beggars. On the way to the Great wall we even saw a few big sport arenas and a huge Disneyland under construction, all for 2008.

parks for breakfast and to watch the old people practice their Feng shui and a few of them even used big swords and speer. The traditional Chinese culture is still very strong and fascinating, though some important rules we learned about eating or the way to greet people proved untrue. This is something they seem to totally have forgot about in Beijing. Especially the men were very rude, they spit EVERYWHERE and ALL THE TIME and not in a quiet way, they were throwing their chopsticks and food around at nice restaurants and didn't bother to lock the toilet door while taking a shit and smoking at the same time. The girls wore high heels 99% of the time and probably spent all We forced ourselves to wake up early one morning and went out in the money on make up and clothes.
After visiting the most impressive places here and getting our Mongolian visa we finally packed up and got on the trans-mongolian train!

We shared a 4-berth coupe with one Swedish girl (who grew up in a small tribe village on Papua New Guinea!) and a retired train-expert-German man, very nice company!
After 12 hours we passed the Chinese border where we stayed for 4 hours because we had to change all the wheels on the entire train! The reason for this goes back to the 2nd world war when the Russians were so afraid of a German attack by train so they made their tracks about 20 cm wider than the rest of the world.
We went out for some fresh air but all we got was sand in our lunges since we had already entered the Gobi desert!

The next day was filled with fantastic Mongolian countryside views, at this season a very dry and desolate place but very beautiful and unlike everything we've seen so far.
We arrived in the capital, Ulaanbaatar in daytime and went directly to the Gorkij Terelj National Park to spend a night in a ger, a special nomadic tent constructed to be able to pack up and down in 40 minutes (since the nomads move about 4 times a year).
On the way there we saw lots of cattle but also eagles, ALOT of wild horses and even a yak saddled on!
We had lunch and directly after that we went out riding for 3 hours in company with one nomad guiding us in his own language. The surroundings were just amazing and can't be explained but if we put it this way: not even places like Halong bay stands a glimpse of a chance. The horses were far from easy to ride but there is a reason for this, except for the few times when they are used for riding they are let free in the wilderness and in the nighttime they even fight against the wolves. Once again this is one of the best things we've done so far.
Almost every Mongolian owns one or more horses, and even though it does not bring in much money they value this animal above all others. They consider it to be a very spiritual and joyful animal and we agree!
The next morning we went to visit a nomad family who just had settled nearby for the summer. We were invited into their ger and were offered to taste their home made horse-yoghurt that tasted almost like our Swedish filmjölk!
Suddenly we saw a giant eagle sitting behind the gers looking straight into our eyes and we were told that many families keep a special hunting-eagle in the camp, and luckily this was one of them. A young boy is given an eagle child and as they grow up together they build a special kind of relationship needed for the hunting. If someone else but the owner tries to pick up the eagle it immediately attacks. The eagle is dressed up in a hunting helmet to keep the "hunting eye" calm and the boy carries the eagle on a special glove. When the boy spots a prey the helmet is removed and in seconds the eagle has spotted it and hunted it down.
This was far from the only animal in sight, big dogs were walking around in the camp and we were surrounded by groups of horses running wild.

Its a shame we only have 2 days here, we could easily stay for a month or two, but now we are looking forward to one week of vodka drinking with the Russians on the train!

Forbidden Palace, Beijing.
Beijing.
Silk Street, Beijing.
Ready to go!
The dots are the sand from the Gobi desert. Friends: Stina from Sweden, Dieter aus Germany. Yaks.
Our new Mongolian friends who handled our fire at nighttime.
Inside the ger.
The eagle and the boy
Lilla my?
Turtle rock.
Wheel change.
Gobi desert cleaning.

Victor riding.

Thursday, May 10, 2007

Motorcykel Genom Vietnam


(Klicka för att förstora)

Hej, nu kommer ett sånt där långt inlägg igen eftersom vi varit ute på motorcykelsemester i en vecka och inte haft tid att skriva! Vi är alltså i Vietnam sedan två veckor. För att följa upp senaste inlägget for vi från Battambang i Kambodja till Phnom Penh med buss. Tåget gick bara en gång i veckan, söndag, och vi kom en måndag. Attans! Spenderade ett par dagar i huvudstan som vi faktiskt tyckte mycket om trots att många avrått oss från att åka dit. Tog sedan bussen över gränsen till Vietnam och Ho Chi Minh City. Bilden till vänster är tagen från denna bussresa och är inte alls någon ovanlig syn. Snarare är det ett vanligt sätt att transportera sig (och ibland även djur och mopeder!).

Gränsen innebar inga problem och eftersom vi är skandinaver behövde vi inget visum i 15 dagar!
I Ho Chi Minh City finns många så kallade Cyklos, dvs en slags cykeltaxi och nästan alla förare har en otrolig historia som de gärna vill berätta. Då amerikanarna retirerade och lämnade Vietnam -75 övergavs alla de sydvietnameser som kämpade mot norr tillsammans med amerikanarna. Det kommunistiska nordvietnam såg då till att antingen placera dessa människor i så kallade "Re-educational camps", dvs en hårdhänt hjärntvätt djupt inne i djungeln utan kommunikation med omvärlden, eller i fängelse. Nu trettio år senare vill Vietnam gärna ge skenet av att vara en enad och lycklig nation men det skiner igenom ganska tydligt, bland annat hos cycloförarna i HCMC. De är alla sydvietnameser med hög utbildning som uppenbarligen sågs som ett hot mot nordvietnam och kommunismen och därför fråntogs alla rättigheter. De får inte längre äga någonting, ha ett jobb eller skaffa familj. De sover därför i ett gathörn på sin cykel och tillbringar dagarna med att köra taxi. De är livrädda för att prata med andra vietnameser om orättvisorna då de riskerar att hamna i fängelse, istället passar de på att lufta ämnet med turister som åker med dem. Mannen på bilden har suttit i fängelse i nio år, blivit av med hela sin familj, sitt arbete som lärare och allt han hade kvar var ett par bilder som han visade oss. Han bad oss att lova att aldrig glömma honom och hans öde.
I Ho Chi Minh bodde vi väldigt billigt och bra för $4 i en liten gränd hos en mycket vänlig och enträgen tant. Enda problemet var att vi vaknade varje morgon klockan sex av ljudet från en bandsåg ca två meter bort på balkongen mitt emot.
Då vi bara hade 15 dagar i landet var vi tvungna att skippa endel platser som vi velat besöka, bland annat Mekongdeltat och den flytande marknaden i söder. De flesta resenärer köper ett praktiskt och billigt busspass för hela kuststräckan mellan HCMC och Hanoi, men fastnar därför vid kusten i de lite större städerna. Det ville inte vi. Så istället begav vi oss med tåg 20 timmar norrut till Hoi An. Det var en intressant resa med fint franskt vin i pet-flaska samt middag i plastburk. Det enda som förstörde vårt överflöd i lyx var att alla tågfönster är gallerförsedda på grund av en mystisk trend bland barnen att kasta sten mot tågen när de passerar.
I skräddarstaden Hoi An passade vi på att sy upp varsitt plagg och ta en matlagningskurs över en kväll där vi lärde oss att göra färska vårrullar och andra läckerheter. I Hoi An sprang vi även på Minh och Tuan, två trevliga vietnameser som brukade göra utflykter med turister på sina motorcyklar. Över en kopp starkt och alldeles för sött kaffe bestämde vi oss för att åka med dem hela vägen till Hanoi under en veckas tid! Vi befinner oss nu i Hanoi och är väldigt glada att vi gjorde det. Minh och Tuan visade sig vara hemskt kunniga och tog oss till platser dit vi aldrig hade kunnat ta oss på egen hand. Vi valde att köra på de minsta vägarna genom små byar och vackra landskap istället för på den stora Highway 1 längs kusten. De visade oss även hur man åt på äkta vietnamesiskt vis. Såhär spenderade vi veckan:


Dag 1
Vi mötte våra förare morgonen därpå, våra jätteväskor spändes fast och blev till sköna ryggstöd.


Vi tog oss till en början runt omkring Hoi An och besökte en by där alla försörjde sig på krukmakeri, vi köpte varsin lergökkatt som gick sönder efter en stunds spelande.
Vi åkte vidare och stannade till vid ett risfält där man skördade för fullt och för hand. Här jobbade härdade människor under tiden som de tuggade bitternöt för att orka med dagen. En gammal kvinna gav oss ett stort leende som var fullt av den röda saven.

Vi blev även invinkade till en gård där en familj var i full gång att rensa jordnötter från blast. Vi fick en stor kvist i present!
Därefter åkte vi via en by där alla försörjde sig på att skulpturera i marmor tagen från marmorbergen runtom byn. Vi tog en närmre titt och besteg ett av bergen som var fullt av vackra pagodor (tempel).
Vi åt lunch vid ett jättevackert vattenfall som denna dag var fullt av vietnameser på picknick då det var 1 maj och internationella arbetardagen som firades stort i landet. Där badade vi och Victor demonstrerade Näcken inför fulla intresserade vietnamser!

Dag 2

Nästa dag åt vi den normala frukostosten Phô (nudelsoppa), besökte ett gammalt tempel i Hue och åkte vidare till ett stort minnesmärke tillägnat krigsmartyrerna (endast nordvietnameser). Vi åkte vidare in i den ökända DMZ (Demilitarized zone), gränsen mellan nord- och sydvietnam som blev till ingenmansland under kriget där det fortfarande finns fullt av odetonerade bomber.

DMZ var det värst utsatta området under kriget och folket som bodde här hamnade plötsligt i korseld och för att överleva grävde de tunnlar djupt ner under marken där flera byar överlevde i sex år. Till vänster i bilden syns ett av rummen där en familj bodde. De grävde sig otroligt nog utan hjälp av maskiner ner till 26 meters djup och tunnlarna sträcker sig över hela DMZ från öst till väst. Endast tunnlarna i Vinh Moc finns kvar att beskåda.


Vi åt en mustig middag på kvällen som avrundades av den lokala risvodkan. Det blev en daglig vana. Styrkan varierade stort beroende på hur långt norrut man kom. I norr dricker man öl (och ibland även vodka) till frukost och är i regel mer alkoliserade. Här är vodkan därför 49% jämfört med 29% i söder.
Dag 3 Vi tog oss via en gummiskog längre in i landet för att köra vidare norrut på den berömda Ho Chi Minh Trail, en betydelsefull väg under kriget där nordvietnam i hemlighet transporterade vapen och förråd till fronten. Bortsett från bombkratrarna var det en väldigt vacker väg att åka.Gummifabriken.
Vi stannade till längs vägen hos en familj som gärna bjöd på te från sin bakgård.

Dagen avslutades med Phong Nha grottan dit vi tog oss med båt och tog in på hotell i närheten i en väldigt mysig by i en dal. Grottan var upplyst i röda gröna och blå färger vilket blev både lite som ett disco och lite häftigt.

Dag 4
Vi fortsatte på Ho Chi Minh Trail över en bergskedja och genom mysiga byar. Eftersom så få västerlänningar åker på de här vägarna fick vi väldigt mycket uppmärksamhet överallt, speciellt av de små barnen som alla ville ropa "Hello, how are you".

Vi stannade till vid ett, för nordvietnameserna, viktigt krigsmonument där 10 kvinnor i den lokala milisen som kämpat mot amerikanarna för att försvara ett stort förråd längs HCMT. Allihop dog tillslut samtidigt av en amerikansk bomb. Dessa kvinnor sågs som de stora hjältarna i kriget. Det fokuseras på att alla kvinnor var ogifta och oskuldsfulla, därav alla kammar och speglar på gravstenen. Längs vägen såg vi en buss som hade kraschat samma natt. Vår guidebok avrådde från att åka nattbussar i Vietnam och än en gång blev vi glada över att vi valt motorcykel.


Dag 5


Denna dagen gick vi in för att besöka minoritetsbefolkningen i bergen som har egna språk och är helt självförsörjande. Vi stannade till flera gånger på vägen och blev bjudna på allt möjligt, på alla möjliga sätt...



Dagen avslutades i ett tempel där munkarna hade synthfrisyrer!


Dag 6


Vi vek av från HCMT och in i djungeln på knappt körbara vägar för att ta oss till nationalparken Cuc Phoung.
Här fanns en grotta där man hittat kvarlämningar från människor som levt för 7000 år sedan. Inte så värst imponerande tyckte vi men Minh trodde inte ens på det, de överdriver sa han, 4000 år max, med andra ord trodde han inte ett dyft på vad vi berättade om bockstensmannen...
Här var vi även ute och vandrade i djungeln. Våra guider hade verkligen personlighet, då vi blev rådda att använda vandringsskor och långbyxor mot fästingar och blodiglar vandrade Tuan i shorts och ett par flipflops som han hittat i badrummet på hotellet. Tuan var även den mest tacksamma av de båda, djungeln dånade av hans skratt varje gång vi drog ett litet dåligt skämt. Vi sov i nationalparken den natten och avslutade dagen med att se Chelsea vs Arsenal tillsammans med Minh och Tuan med jordnötter och öl.


Dag 7


Denna dagen var målet att komma fram till Hanoi så tidigt som möjligt och innan vi for besökte vi nationalparkens räddningscenter för tillfångatagna apor.



Alla djuren som lever här har räddats undan antingen restauranger eller olaglig försäljning som exempelvis försöksdjur till Kina. Målet är att alla djur en gång ska bli fria och släppas i djungeln men som situationen är nu skulle de förmodligen bli infångade igen då de är så attraktiva på marknaden av flera orsaker. En apa är värd omkring $1000 som försöksdjur i Kina och ser man till Vietnamesernas medelinkomst på $100 i månaden är detta mycket pengar. Även som mat ses apan som en delikatess. För Vietnameserna är mat antingen näringsrik eller inte, den smakar gott eller så gör den inte det. Moralen är ingen aspekt att ta hänsyn till i mat och därför hittar man vanligtvis även hund på menyn trots att de även tjänar som husdjur.Efter en punktering åkte vi längs den vackraste vägen hittills genom Ninh Binhs vackra dalar där vattenbufflarna svalkade sig i gyttjevattnet. Sista biten åkte vi längs den stora kustvägen där alla tutade på alla och insåg hur sköna vägar vi tidigare åkt på. På kvällen efter att vi hittat ett hotell satte vi oss ner och drack vårt livs billigaste öl (förmodligen även världens billigaste), Bia Hoi, en vanlig fatöl utan märke för 80 öre styck. Bia Hoi är mer än bara en öl, det är i själva verket en enda stor dricktävling, ju mer du skålar desto större chans har du att bli inbjuden till stordrickarnas högt aktade gäng. Tram phan Tram! betyder botten upp och när du hör någon ropa det, då är det bara att vända uppochner på glaset!


Nästa dag


...åkte vi på en endagarstur till det beryktade Ha long Bay, 3000 limestoneberg som reser sig rakt ur havet, flera fulla av droppstensgrottor. Det var såklart väldigt turistigt men även väldigt vackert och avkopplande. Speciellt efter en intensiv vecka på motorcyklarna.
Vi gillade Ha noi men det ska bli skönt att om några timmar åka den vackra tågresan långt norrut i två dygn genom Kina till Beijing. Det ska bli intressant att se om vi kan få tag på våra transsibiriska biljetter från den där damen som vi tydligen ska ringa upp...


Här kommer några fler bilder från motorcykelsemestern:


Tävlingen heter: Vad du kan frakta på en moped...

Självklart är det lättast att valla sina bufflar längs vägen men det blir lätt lite trafikstockning, som tur var har man ju som sagt tutan...Den här flickan har som jobb att se efter sin buffel hela dagen medan den betar. Hon går inte i skolan och såhär har många barn det på landsbydgden.

Den kommunistiska propagandan överallt längs vägen talar sitt tydliga språk och i mindre byar sitter även megafoner uppsatta i elstolparna med propagandabudskap från morgon till kväll. Ett typiskt Vietnamesiskt hus, framsidan är det viktiga. Vi har frågat många människor men ännu inte fått klarhet i varför endast den sidan målas, heller inte varför husen byggs så långsmala och höga. Vår teori från början var att man väntade på att en granne skulle bygga ett hus nära inpå och därför dölja de omålade sidorna men den sprack efter ett tag då man ofta hittar dessa hus mitt ute på landsbygden invid risfält.



Marknaden i Hoi An. Båtturen på väg till Phong Nha grottan.
Phong Nha grottan. ...